Alla som har byggt spagettitorn (gruppen tilldelas X antal rå spagetti, X antal tejpbitar, X antal cm snöre + en marshmallow som ska fästas på toppen. Högst torn vinner och byggandet av tornet sker under tidspress) borde vid dethär laget ha greppat tekniken. Eftersom att ledaren tydligt påpekar att HÖGST TORN VINNER(!!!!) är det lätt att glömma att högst torn som står när tiden är ute vinner. För oavsett om du har lyckats skapa en ostabil, ståtlig, tunn, 2 meters kreation så kommer den inte räknas om den går sönder innan den ska mätas. Och tornet lär gå sönder. Trots att mitt lag skulle ha slagit de andras torn med en meters marginal så sitter vi där, frustrerade, när linjalen inte ens plockas fram eftersom att det nu mera bara ligger som spagettispillror på vårt bord. Vi skulle ha vunnit om tornet hade stått kvar. Dom andra med deras fula 30cm tejp-spagetti-tråd-marshmallow-trassel vinner, för deras höll. Vår grund var inte tillräckligt stabil för de strån som ett efter ett despreat fästes i den redan fett jäkla ostabila skapelsen.
Så va, sen då? Vart landar dethär?
Jo, vi bygger för mycket på höjden.
Ett högt rangligt torn kommer förmodligen att brista, och då är det kört (nej verkligen inte men nära). Tillbaka på noll igen - bara att börja om. Man måste ibland korta ner på höjden för att orka hela vägen, för att klara sig hela vägen. Acceptera att det är bra nog istället för att fortsätta med tanken om att man kan nå ännu lite högre. Om man sträcker sig, står på tå, hämtar en pall, stege, lyftkran. Låt de vara som det är.
Om man går sönder så finns det ju inget kvar att mäta.
Efter ett 2h samtal om "hur går livet?" blev Alex´s slutgiltiga kommentar;
"Jag känner ändå, att det viktigaste just nu är att må bra. Det är ju egentligen det enda som faktiskt betyder något."
Måste säga att jag håller med Alex
0 kommentar(er)
