I vårt Stockholm. Den stad som vi, jag, anser mig äga. Vår uppväxt, vår ungdom. Vår scen.
Där världen tycks krympa dag för dag. Ett nytt ansikte, en ny koppling.
Världen blir ett ansikte mindre.
Sociala umgänget blir ett ansikte bredare.
Desto större socialt umgänge desto mindre värld. Eller?
En gammal vän, många minnen tsm, gick förbi när jag satt o vänta på bussen i Slussen, i vårt gråa Sthlm. Han såg inte mig och jag var först inte säker på om det var han. Och även om jag snart kunde konstera att, jo visst är det fan han, så lät jag honom gå förbi. Inte ens ett hej? Satt kvar på bänken o va tvungen att vända mig om för att se hans rygg fortsätta gå. För ett år sen hade jag sprungit fram och kramat honom, fått höra hans historier för att sedan berätta mina.
Trots att hans ansikte finns med i sociala umgänget så vet jag inte ett shit om honom nu. Inte ett shit. Hans liv, hans Sthlm, är nog rejält olikt mitt - trots att vi delar samma minnen, delar samma scen. Världen är så så liten jag vet allt, hah trodde
0 kommentar(er)
