In the aaaaiiiir. Hela laget på en buss mot Manchester. Äntligen får vi äta socker igen. Sitter längst fram vid den enorma glasrutan, den kolsvarta bilvägen rullar ut i samma sekund vi kör över den. Musik, omringad av nöjda vänner, svettiga af men så jävla lyckliga. Guld, äntligen. Inget annat kunde varit mer rätt.
Vi checkar in på ett nytt hotell nu, sista natten, för att sen åka hem imorgon. Helgen har varit fet, över förväntan på alla sätt. Den blev en påminnelse om varför jag brinner för dethär. Ingen annan sport är i närheten. I närheten av tempot, kraften, energin, styrkan, tilliten och attityden. Jag vet. Jag vet att jag inte har testat allt som finns men jag vet att cheer MAXAR. Fyller allt till brädden och sen lite till, precis så att de rinner över, och då måste man dricka för att inte spilla. Det räcker, det lilla du får i dig räcker för att bli beroende. Helt fast.
Det du får ut det är det du lägger in. När man väl har förstått det är det klart att man inte gör något halvvägs.
Hittade detta i utkast, glömde att lägga upp när jag skrev det. Fin kontrast mot de förra, precis som det är
0 kommentar(er)
