Cheech och Tida. Queen
Kom hem från Fanny för två h sen. La mig på Elins säng och kände hur extremt trött jag är. Verkligen trött. Det slog mig också att under dom 2h har jag packat upp, hängt tvätten, metodiskt städat ur hela rum, vikt om alla kläder i garderoben på nytt, sorterat allt mitt smink, fixat mina cheerskor och spelat piano. Va? Jag har inte gjort dedär. Jag har iaf inte varit medveten om att jag har gjort det. Överhettad och kortslutning, så känns det.
På DM igår kom vi 3/3. Vår klass är såpass avancerad att vi möter väldigt få lag, men alla är asvassa.
Jag är inte förvånad över resultatet men vi har presterat betydligt bättre än såhär, och den känslan suger. Vi fick samma chans som alla andra att visa hur mycket vi har utvecklats och vi sabbade det. Tyvärr
Grejen är att när man har gett allt man har, när man har pushat sina gränser såpass mycket att dom knappt existerar längre, och det fortfarande inte är bra nog - vad gör man då? Jag vet redan, men svaret svider.
In i hallen och ge mer än vad jag redan har gett. Mer än vad jag egentligen har. Vi måste träna ännu hårdare. Bara tanken känns omöjlig idag. Motivationen kommer tillbaka snart, jag vet. Den jävlaranamman som är starkare än allt. Den som får en att fortsätta. Den som du bara kan förstå om du också har en passion, om du också har kännt den. Men idag, just idag, är jag trött. Så extremt trött. Jag som aldrig gråter gråter.
Fanny och jag gick ner till fabrique, köpte färskt bröd och gick sen tillbaka till lägehheten för att fortsätta analysera gårdagen
0 kommentar(er)
